Kampen mot orättvisor driver mig

Kampen mot orättvisor driver mig

Som liten reagerade jag alltid starkt över orättvisor.

Temat gick igen i allt jag gjorde: när jag lekte, läste serier eller böcker, lyssnade på musik, såg filmer. Även om det var mycket annat som lockade under uppväxten gick den där känslan aldrig över. I vinter ska jag och min familj för första gången besöka Sydafrika och därför tänker jag tillbaka på hur frustrerad jag som ung var över apartheid.

Redan i lågstadiet höll jag föredrag för klassen om slavhandelns historia och om hur de svarta blivit behandlade i USA. Att det dessutom fanns ett land där staten hade lagen på sin sida när folk diskriminerades på grund av hudfärg, fortfarande under min livstid, gjorde mig rasande. Trots att en del kompisar menade att det inte gjorde någon skillnad var jag noga med att man skulle bojkotta varor från Sydafrika. 1985 var jag på ANC-galan på Scandinavium när den svenska rock- och popeliten sjöng ”Berg är till för att flyttas” och 1988 följde jag den långa tv-sändningen från Mandela-galan på Wembley, där bland annat Peter Gabriel sjöng sin ”Biko”. Att jag efter årsskiftet ska flyga ner till Kapstaden och åka ut till Robben Island, där Nelson Mandela före sin tid som president och fredspristagare satt fängslad så länge, ger mig lite känsla av att cirkeln sluts. Inte så att det skulle vara slut på orättvisor – utan bara att det går att flytta berg.

I hela mitt vuxna liv har jag jobbat som journalist på Hallandsposten och i grunden haft kvar samma drivkraft. Jag skriver förstås inte alltid om så stora orättvisor som apartheid, men det handlar ofta om att stå på den lilla människans sida och granska makten. På senare år har villkoren blivit tuffare. Antalet journalister minskar, samtidigt som pr-konsulterna, kommunikatörerna och informatörerna bara blir fler och fler. Vi som försöker vara en oberoende kraft i samhället möts av gigantiska propagandamaskiner som gör allt för att begränsa insynen och i stället putsa fasaden. Och då pratar jag inte bara om privata företag, utan även om kommunala och statliga instanser som betalas med skattepengar och som ska tjäna medborgarna.

Det som trots allt inspirerar mig att kämpa vidare är att många kloka läsare börjat visa tacksamhet för det arbete vi gör. Tidigare har oftast hälsan tigit still, men nu när det varnas för tidningsdöden är det fler som faktiskt hör av sig med uppmuntrande hejarop. Det heter ju att ”man saknar inte kon förrän båset är tomt”, men kanske är det trots allt många som inte vill låta båset bli tomt. Det peppar mig att fortsätta skriva om orättvisor – stora som små..

Anders Holmer, Journalist Hallandsposten
Anders.Holmer@hallandsposten.se

Alla erbjudanden

Redaktionen tipsar

2017-01-16T13:00:47+00:00